Skrivpuff: Om att ta vara på ett tillfälle

Hon kikade diskret på sitt armbandsur. Nu skulle hon möjligen kunna hinna om hon åkte på en gång och inget slöade ner trafiken. Om fem minuter skulle hon hinna, i och för sig komma mitt i. Men ändå hinna. Det kändes inte alls bra i magen. Som hon hade jobbat för att få komma med i det här projektet! Och nu satt hon äntligen här och hade dessutom under mötet blivit ombedd att vara delprojektledare för teknikdelen. Hon suckade tyst medan projektledaren fortsatte gå igenom presentationen. Det var en lååång presentation med många powerpointbilder. Mötet hade redan dragit över med nästan en halvtimme.

Nå, det var inte mycket hon kunde göra åt saken nu. Bara att gilla läget. Om hon skulle kunna genomföra sin del av projektet på ett bra sätt så var det bara att sitta kvar och lyssna och anteckna. Hon rensade snabbt bort alla egna tankar ur hjärnan. Fokuserade.

En halvtimme senare var mötet över och alla reste sig. Några stannade till i korridoren för att diskutera detaljer, men hon log och nickade och skyndade iväg samtidigt som hon drog på sig kappan och rättade till datorväskan över axeln. Fort, fort. Som väl var hade hon fått en parkeringplats alldeles nära, så snart satt hon i bilen och var snabbt ute i trafiken. Alla trafikljus samarbetade och det gick snabbt att komma genom centrum. Skynda, skynda.

När hon parkerade bilen insåg hon att det var alldeles försent. Det var helt enkelt inte tillräckligt många bilar där. Alla måste ha åkt därifrån redan. Hon lutade huvudet mot ratten och samlade sig några sekunder innan hon klev ur bilen och gick in.

Där inne var det liv och rörelse som vanligt. Varmt och skönt och julpyntat överallt. Hon tittade efter Elin, men kunde inte se henne. Margareta fick syn på henne och vinkade åt henne att följa med in i vilrummet. Elin satt uppkrupen i Annelies knä med nussefilten i famnen och tummen i munnen. Hon kunde se spåren av gråt i ansiktet på sin älskade dotter och nu kunde hon knappt andas. Elin tittade upp, fick syn på henne och ett tappert leende smög sig fram i hennes lilla ansikte när hon tog ut tummen ur munnen.

"Mamma! Jag sjöng en lussesång alldeles själv, men du var inte här. Fast det gick bra ändå."